Utan framgång

Flera dagar har gått och stressen över att inte kunna gå ut gör ibland att jag istället går på högvarv och oroar mig för framtiden. En dag kommer jag vara tvungen att hitta ett arbete utanför hemmet, handla, gå till tandläkaren eller doktorn. Vad kommer att hända då?

Mina försök att gå ut har inte ökat utan snarare minskat. Jag föröker att få bättre kondition genom att gympa hemma. Detta går över förväntan även om jag tror att jag håller på att få en hjärtattack varje gång mitt hjärta börjar slå fortare än normalt. Ett flertal gånger i veckan gör att min kropp är öm och därmed är jag mer lättpåverkad får ångest och stress. Allt går runt i en enda stor ond cirkel och det känns som om jag inte kan hitta ut. Kanske är det så att en blogg inte ger mig mer motivation utan snarare får mig att dagligen tänka på mina misslyckanden.

Jag hoppas att jag kan få något gjort så att min stress kommer att minska. Håller tummarna.

12 minuter och stolt

Jag vill säga att det går bra men då skulle jag ljuga. Jag vill få min omgivning att tro att det går bra, det är lättare. Då blir det inga blickar som säger "jag visste att det inte skulle gå denna gången heller" eller det mest typiska är egentligen människor som säger (eller tänker) Varför gör hon inte bara det? Att bara göra något hade varit en fantastiskt bra idé om det bara hade fungerat.

Sedan jag skev sist har jag haft en fantastisk dag då jag var ute och gick i rask takt i 12 minuter. Jag var så stolt att jag inte kunde förmå mig att gå ut de kommande två dagarna ifall något skulle brista. Dä skulle jag ju vara tvungen att säga "sista gången gick inte så bra men förra gången gick jättebra" och det låter inte ens hälften så bra som "förra gången gick det jättebra". Har varit ute idag. Ingen runda jag är stolt över utan det kändes mest som om jag virrade fram och tillbaka på ett öppet fält. Vända eller inte vända. Ångest eller inte ångest. 

Jag försöker att träna. Jag vill vänja mig vid att associera ett hårt hjärtslag med anfåddhet inte hjärtattack. Lyckades göra två pass förra vecka. För den som undrar har jag olika typer av träningsskivor, pilates, yoga, arobics, vad än sinnet söker. Detta gör att jag kan träna hemma i lugn och ro framför tvn. I eftermiddag när jag jobbat färdigt ska det bli arbics tror jag och sedan ska jag försöka gå ut igen ikväll.

En annan sak som är hopplös när man inte kan gå ut är kläder. Jag har inte köpt skor eller jacka på många år vilket gör att jag får pulsa runt i slitna gympaskor trots att de är snö och mer än 10 minusgrader. Vissa kläder kan man köpa via postorder men det är sällan som det verkligen passar bra. Sedan är jagså pass snål att jag inte tycker att jag behöver nya kläder. Mössa, vantar, sjalar, halsdukar och benvärmare har jag stickat men ett par nya skor hade inte varit fel.

Om jag kan ta mig till en affär innan vintern tar slut kommer jag köpa ett par riktigt fina stövlar som ska hålla i många år för det har jag gjort mig förtjänt av. Tills jag vågar detta får jag frysa om fötterna.

Ett blått paraply kan hjälpa

Året startade riktigt dåligt. Från dess har det bara gått uppåt. Jag måste erkänna att jag inte följt mitt schema som jag gjorde med två utomhuspromenader om dagen. I tisdags var jag ute i sju minuter. Det låter kanske tramsigt men för mig var det en succé. Jag var ute ensam i mörkret. Jag äger ett sött blått paraply med stora blommor på. Av en konstig anledning för det mig att känna mig tryggare så oavsett väder kommer jag nu bära runt på mitt lilla paraply varje gång jag går ut. Alla galna idéer är ok för mig så länge det hjälper för visst är det de enda viktiga?
Igår blev det ingen utgång och jag skäms över detta. Å andra sidan lyckades jag ta mig igenom 40 minuter av arobics. Det är inte illa för någon som tror att en hjärtattack är på väg varje gång hjärtat slår fortare. Idag sitter jag stolt med en träningsvärk som gör så ont att jag egentligen bara vill gråta under täcket. Man ska inte övergöra det, visst. Men när man är van vid att ångesten griper tag i en själ och tvingar in en i totalt mörker så passar man på att njuta när man är i solskenet. En ny promenad väntar idag efter att jag arbetat färdigt. För oss som inte klarar av att gå hemifrån, sitta bland andra osv. är det fantastiskt att man kan göra så mycket hemifrån numera.
Matkassen, hemleverans allting hjälper mig samtidigt som det inte ger mig någon anledning till att kämpa. Jag vill inte acceptera att jag inte kan göra allt det jag drömmer om.

Tills nästa gång, Kämpa vidare!

En ny början - En dålig början

Då var det 2012 och arbetet med att bota mig själv ska sätta igång. Eller?
Igår var det den 1 januari och detta var dagen då jag för första gången skulle borra mitt svärd genom ångestmonstret som ständigt surrar ovandför mitt huvud. Men tyvärr hände inte detta. Som jag sagt innan är risken för hypokondri stor för människor med ångest. Större för de som inte klarar av att gå ut.
Djup i mitt sinne visste jag att en förändring skulle ske och denna tog formen av dödsångest istället för mod. Så dag 1 tillbringade jag i soffan under täcket och i stort sätt väntade på att dö. Detta kan låta löjligt men jag är en logist tänkade person, dock så spelar det inte riktigt någon roll. jag lyckades dock uthärda utan större panikattacker och tillslut kom kvällen och jag somnade.

Idag är en ny dag. En ny fasansfull dag av ångest. Men idag har jag mer inre styrka. Mina dödskramper av sjukdom är kvar, men har en lite lugnare attityd. Idag ska jag g ut. Så om jag bara ska ta mig till parkeringen vilken är säker 60 meter från mitt hem, så ska jag ut. Åter igen. Jag vet att detta låter mesigt och bara för att jag känner mig svag betyder inte det att jag ska vara ute mindre. Det är lätt att tänka så när man inte lider av ångest eller man sitt trygg i sitt hem, men när du kämpar för ditt liv är minsta framgång bra för psyket.

Att jag mådde dåligt igår berodde också på att nyår är en natt som man sällan får sova. Ljudet ger mig ofta panik och efter en sådan natt är det svårt att komma upp ovanför ytan. Samtidigt så måste jag förbereda mig på en svår period eftersom mitt liv just nu innehåller flera stora stressfaktorer och ingen av dessa kommer göra jobbet jag har framför mig lättare på något sätt.
För att förbereda mig bättre tills imorgon så ska jag sätta mig och läsa i Befriad från ångest. En bok jag gärna pratar mer om vid ett annat tillfälle.

Schema

Jag skulle inte skriva innan det nya året men jag måste bearbeta mina tankar och ge mig själv nytt mod. Att bestämma sig för något så livsavgörande som att slåss mot sin ångest kräver ständigt nytt mod, ständig påminnelse om varför man gör det. Att frivilligt utsätta sig för en nära döden upplevelse är krävande och känns enormt korkat. Jag vill inte dö, därför vill jag samtidigt som jag inte vill göra detta.

Idag har jag gjort ett schema. För att mitt huvud ska kunna hantera ångest behöver jag bestämda tider. Jag behöver gå upp samma tid varje dag. Äta och sova ordentligt och arbeta när jag ska. Om jag får detta gjort kan jag uppleva en form av lättnad och denna lättnad ska jag använda till att övervinna min ångest.

Efter funderat mycket över detta har jag avsatt en halvtimme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen för utomhusvistelse. Jag hoppas på att kunna ta två 10 minuters promenader varje dag. Resten handlar om att vara utomhus. För att hålla modet uppe har jag varit ute lite idag. Inte längre än att jag kunde ta mig hem på under 30 sekunder men jag var ute.

En av de stora nackdelarna med att inte våga gå ut är att man ständigt är rädd för att bli sjuk. Skulle jag bli sjuk kan jag nämligen inte åka till doktorn, jag kan inte åka till tandläkaren eller någon annanstans.   Detta gör att jag ständigt tror att jag håller på att dö av olika sjukdomar. Förhoppningsvis kommer jag kunna besegra detta tillsammans med min agorafobi och jag kan inget annat säga än att jag längtar tills det är över, samtidigt som jag självklart är medveten om att chansen är väldigt liten att detta experiment faktiskt skulle lyckas.

Ännu är jag trygg

Det här är en blogg som kommer att starta 2012, men jag har bestämt mig för att göra ett inlägg som förklarar varför jag startat denna blogg.


Det började för mer än fem år sedan. Jag hade tidigare upplevt panikångest men nu började det på allvar. Under tiden som kom blev jag mer och mer sluten till mitt hem. Jag studerade på distans vilket gjorde att min ekonomi klarade av svårigheterna. Min man fick börja sköta alla ärenden som behövdes göras utomhus. På något sätt lyckades jag flytta men jag har sällan varit så trött och mått så dåligt som jag gjorde då.

Detta är inte en blogg om hur synd om mig det är och hur svår min vardag är. Detta ska handla om fakta, om kamp och förhoppningsvis om hur man skapar ett nytt liv för sig. Idag får jag panik när telefonen ringer, när det ringer på dörren ska vi inte tala om, att gå ut i trappuppgången och hämta posten. En oförberedd händelse kan skapa veckor av fysik sjukdom som jag själv undermedvetet ber min kropp utveckla. Det är svårare att arbeta med ångest när man inte mår bra. Friska stunder är det lättare, men de kommer sällan.

Som om inte detta var nog vet inte min familj om detta och eftersom jag bor långt ifrån dem finns det ingen anledning att säga något. Jag vill övervinna detta själv. Mitt mod har kommit ifrån att jag äntligen lyckats att sluta röka. Dessutom ska vi antagligen flytta under året och jag är förbaskat trött på att leva såhär. Jag vill fika på stan, springa i skogen, åka på semester.

Min resa börjar den 1 januari 2012 och jag tänker berätta om både min framgångar och motgångar. Fram tills dess ska jag skapa ett schema att följa för att jag ska kunna veta vad jag ska göra varje dag. Vi ses 2012.